Juggepappan

2007-02-06T20:27:00.000+01:00

Kul sida. Den får mig att minnas alla fina resor...

create your own visited countries map
or vertaling Duits Nederlands

2006-11-08T00:24:00.000+01:00

Novemberdag

Vacker dag i dag. November är en skön månad, som gjord för promenader i höstlöv. Men idag har jag varit inne hela dagen. Lillpojken är sjuk och har haft hög feber. Legat utslagen i sängen eller suttit i min famn i soffan. Hängig och trött.

Fördelen med barn som är riktigt sjuka - men sjuka med något som inte är farligt - är att de blir så fogliga och inte orkar busa och springa runt. Med andra ord kunde jag ändå jobba en hel del trots att jag var hemma från mitt arbete...

Frågan är om detta mitt beteende - att jobba fastän jag är ledig med ett väl definerat uppdrag; ta hand om min sjuke son - egentligen är väldigt tidstypiskt. Vi arbetar ständigt för att... ja, varför?

Ändå hade vi en mysig dag tycker jag. Jag fanns där för honom när han vaknade och det kändes bra.

Lillpojken har förresten blivit väldgt stor och duktig nu. Han är sjutton månader nu och kan så många ord och är så ordningsam (vem kan ha fått detta från?)- och han tycker om att plocka upp och städa efter mamma och pappa.

Han är en helt underbar pojke, så fin och snäll. Jag bävar för när han kommer in i trotsåldern och kommer att vända upp och ner på allt. Men den dagen kommer att vara en upplevelse den också.

2006-09-05T21:59:00.000+02:00

Folkpartiskandalen

Äntligen får hycklarna stå där med sina sanna jag uthängda för allmänheten.

Jag hoppas att min lille son aldrig ska bli folkpartist. Det vore sorgligt om han lockas av hycklarpartiet.

Kanske kan det goda följa av detta, att folkpartiet överger sin nya linje och återvänder till den socialliberala linje man övergav ungefär när Leijonborg och Jakobsson fick överta ledningen av partiet...

Att de fortsätter glida och slira på sanningen, att såväl partisekreterare som partiledaren uppbebarligen ljuger är också en skandal ovanpå skandale. Hur länge kan Leijonborg sitta kvar på sin post?

2006-06-04T14:53:00.000+02:00

Att köpa bil - eller inte köpa bil

Har hamnat i konsumismens sköna begär. Är på väg at köpa en ny (ny begagnad) bil. Min gamla Opel Sintra som jag egentligen trivs väldigt bra med - lättkörd, snygg och smidig - håller på att rosta så mycket att snart måste något göras...

Nu har jag fått för mig att en Chevrolet Trans Sport är det jag ska ha. Det är ju väldigt snygga bilar. Väldigt dyra och väldigt stora. Rymlig och familjetillvänd, tänker juggepappan med många barn i familjen ...

Nu blir det en blå Cheva -03 med massor med extra utrustning. Kul tycker prylfantasten - motiveringen är att det är en investering i familjelivet...

2006-05-22T00:39:00.001+02:00

Femini(s)terna

SVT fortsätter att göra bra program i Dokument inifråns serie om de sju riksdagspartierna. På söndagskvällen var det dags för "Femini(s)terna" där man tog upp upp konflikten inom socialdemokratin mellan å edna sidan något mer radikala feminister som vill kvotera föräldraledigheten och dela den lika mellan mamma och pappan och å andra sidan de mer traditionella medlemmarna som vill att "familjen" själv ska välja...

Intressant och tydligt blottades de olika synsätten. Att inte alla förstått vad det innebär att partiet är feministiskt är uppenbart. Klass och kön ska gå att förena i analysen och idelogin, men särskilt långt i den riktningen har inte partiet gått. Partiordföranden är taktisk och vägrar att komplicera tillvaron med att driva en radikal linje. Helt enkelt därför att han inte vill och därför att inte mycket gjorts för att påverka opinionen i frågan.

Här talar vi alltså om Görean Persson, en partiledare som 2002 skrev en artikel i Aftonbladet med dåvarande jämställdhetsministen Margareta Winberg där han öppnade för en individualiserad föräldraförsäkring. Men strax därefter backade han och sade sig inte stödja tanken på att föräldrarna skulle dela lika med en kvotering av dagarna.

Det känns onekligen lite - trist...

Partiet skulle behöva lite mer visioner och feministiska analyser. Inte bara taktiska valanalyser som minimerar risker och maximerar avkastning på investerat ideal och engagemang.

Förutom det intressanta programmet om socialdemokratin så har hittills avklädningen av populistpartiet folkpartiet liberalerna varit en höjdpunkt. Samt förstås avslöjandet av mumbo jumbon Reinfeldts nya moderater.

Titta själv: Dokument inifrån

2006-05-02T16:38:00.000+02:00

Det lilla teamet

Nu ligger lille killen i soffan bredvid mig och sover en försenad middagsvila. Han är så söt och fin! Uttröttad och långt in i sin oskyldiga, rena sömn.

Det har sina stunder att vara pappaledig. Både av stress och tristess. Men främst är det väldigt fantastiskt och, ja, underbart.

Det är så härligt att se att man förstår varandra och att han och jag är ett litet team...

2006-04-28T00:39:00.000+02:00

Det falska Könskriget lurade många

Läs den utmärkta debattartikeln i dagens Journalisten Alla journalister lät sig luras av Könskriget.

Ja, det är verkligen märkligt att bara Ulrika Kärnborg på DN Kultur har vågat säga ifrån när hela mediaetablissemanget svalde den uppenbarligen påhittade historien...

Könskriget är 2005 år journalistiska flopp - som enbart räddades av ROKS förre ordförandes intervjugenomklappning, där hon konstaterade att Män är djur ("Tycker inte...tycker inte du det?")

Hade man inte haft detta saftiga citat - och några kraftigt vinklad intervjuer - så hade man inte haft en story överhuvudtaget. Då hade man inte kunnat köra vare sig Könskriget del 1 eller del 2. De var nämligen beroende av varandra för att bygga upp bilden av tokiga feminister som sprider sig överallt, ja ändå upp i regeringen.

Det är inget mindre än en skandal att Rubar/Brånstad bedöms som seriösa journalister. Men tidens dom blir hård. Då får Könskriget stå i skamvrån och kommer att ställas fram då man ska visa riktigt avskräckande journalistiska klavertramp...

2006-04-27T22:33:00.000+02:00

Han går!

I kväll har lillkillen tagit ett stort steg framåt. Ja, just det, han har just tagit sina första stapplande steg! Från lära-gå-vagnen fram till pappa. Det var häftigt!

Han var så glad och ville vi skulle applådera honom - vilket vi gjorde med glädje. Så stolt och glad han var! Det är stort när man lärt sig gå. Nu ligger världen bokstavligen för hans fötter. Han små söta fötter.

Sonens framsteg var en bra motvikt till pappans misslyckande i går... Då är det lätt att se vad som är viktigast livet.

2006-04-27T22:12:00.000+02:00

Om toalettstolar och lacknafta

I går var det en svår dag. Eller vad sägs om en förstörd toalettstol och en tröja och allehanda tvätt indränkt i den fräna doften av lacknafta... Det var resultatet efter en tuff hemmapappadag.

Först detta med den snygga tröjan som förstördes av lacknaftadoften. Min äldste son hade fått stora färgfläckar på sin tröja som inte gick bort. Kemtvätten tipsade om att pröva med lite lacknafta, bra fläckborttagningsmedel. Men tyvärr dränkte jag in mer än bara fläckarna så tröjan stank av lacknafta - men fläckarna var kvar... Jag slängde raskt in tröjan med lite annan tvätt i tvättmaskinen, bland annat med lillkillens kläder. Så stank allt av lacknafta...

Något senare denna olycksaliga dag är jag på toaletten och lillkillen tar bort toasitsen med en imponernde envetenhet. Tålamodet tar slut och jag sätter ner foten hårt på toastolen, på sitsen, för att stoppa min lille marodör. Döm om min förvåning när jag hör hur toastolen knakar till. Den har spruckit i emaljen... Antingen är jag en Hulk, eller så är stolen defekt...

Så facit av gårdagen var en förstörd favorittröja och en förstörd toastol á styckpriset 4 000 SEK. Man känner sig så lagom mallig efter en sådan insats...

Men idag sitter en ny toastol på plats och jag försöker gå vidare. Måste se framåt, men min pappabild har fått sig en liten knäck...

2006-04-24T13:59:00.000+02:00

Irriterad

Vill sova och vila mig. Men lillkillen är inte trött. Trots att han bara fick sova femton minuter på förmiddagen så vägrar han vila i sängen med mig. Det som brukar vara dagens absolut skönaste stund, missar jag idag. Besviken, trött och iriterad blir jag arg på lille killen som slänger ner lamporna från nattduksbordet och beter sig just så som en trött pappa inte vill...

Sambon kom hem på lunchen och gav lite goda råd. Ta en kopp kaffe så blir allt bättre... Sedan gick hon till jobbet...

"Lätt för dig att säga", tänkte jag...

Men nu har jag lugnat mig och ska ta en kopp hemmlagat kaffe med en chokladbit. Och allt känns mycket bättre. Men egentligen har inget hänt. Min son är lika pigg som förut och har lyckligtvis glömt den sura och arga pappan (hoppas jag). Han leker och jollrar. Trivs som bara ett barn kan.

Ändå är allt förändrat. Jag har brutit min negativa humörspiral. Allt finns inom en själv. Jag styr min värld. Och mina nojor och hämningar, besvikelser, frustrationer, "ilskor" styr mig - om jag inte styr dem...

Dagens läxa.

...men nu blir lillkillen irriterad igen, bäst jag går till honom. Han behöver ju mig.

2006-04-23T00:56:00.000+02:00

Pär Nuder gör som Vanilla Ice

Läser i Expressen idag om Pär Nuder som berättar om sitt kriminella förflutna. Då han var blott 14 år satte han upp affischer som misshagade rektorn på Bergaskolan i Åkersberga. Det gick så illa att polisen tog in den unge syndaren till förhör. Kan man tänka sig!

Det känns som när den gamla rapstjärnan Vanilla Ice skulle uppfinna sig en tuffare historia och påstod att han varit kriminell för att få "cred". Så Pär Nuder är alltså politikens Vanilla Ice...

2006-04-16T01:05:00.000+02:00

Trevlig påskafton. Har inte följt nyheterna, men njutit av solen och gästerna på lill-killens försenade ettårsfirande. Vi hade middag på kvällen med massor av ungar som sprang runt i lägenheten. Mycket trevligt!

2006-04-13T19:12:00.000+02:00

Beckett 100 år idag

Jag glad att jag har en blogg idag. Därmed kan jag ägna den åt en av mina husgudar, Samuel Beckett. Så låt mig göra ett avsteg från denna bloggs ämne. Eller egentligen är det just denna bloggs ämne. Mina tankar under min pappaledighet...

Idag den 13 april skulle Samuel Beckett ha firat sin 100 årsdag. 1906 var den 13 april långfredag. Han slutade sitt jordeliv vid juletid 1989, för att vara exakt dog han den 22 december, men det hemlighölls till efter julhelgen.

Det var året då murar föll och kartor ritades om. Men de murar som Beckett skildrade var av ett annat slag. Det var inre murar kring vår individuella existens. Det var ensamhetens och meningslöshetens fält som han utforskade och skildrade.

När han dog var han en firad författare. Skapare av mästerverk som Ensamhetens trilogi, (romanerna ”Molloy”, ”Malone dör” och ”Den onämnbare”) och pjäser som ”I väntan på Godot”. Han var (är) en av de allra största och mest omskrivna i litteraturhistorien. Det finns så mycket skrivet om Beckett att det är närmast ofattbart. Många, många har velat tolka och berätta om hans verk och liv.

Han föddes i Foxrock, i Dublin County. Studerade vid Trinity College och var en begåvad student. Han flyttade som ung till Paris och levde sitt liv i enkelhet och avskildhet i mångmiljonstaden med sin livskamrat och fru Suzanne Deschevaux-Dusmesnil.

Det är intressant att läsa Jan Jönssons bok ”Stunder av verklighet” (och än mer fascinerande att lyssna till Jönsson när han berättar om sitt första möte med Beckett). Jönson satte ju upp pjäsen ”I väntan på Godot såväl i Kumla (där de skådespelande internerna rymde under en föreställning på turné) och i San Quentin (då med livstidsdömda fångar som kunde stirra in i gevärspiporna då de sa sina repliker).
Även den egensinnige författaren och översättaren Percival kände Beckett och har berättat för mig om sina möten med honom.

Hos båda står Beckett fram som en mild och klok man med visdom och klarsyn – och med humor. Han var också en man som var djupt upptagen av sitt verk och sitt skrivande. Konsten var det som gav tröst och mening i en tillvaro utan mening…

* * *

…till mörkret,
till intet,
till uppriktigheten,
hem

(ur ”Malone dör”)

* * *

Att jag blev intresserad av Beckett som ung litteraturstuderande var oundvikligt. Hans stoiska gestalt, den pessimistiska livssynen och galghumorn passade mycket bra för den som tyckte sig glänta på livets stora gåta… Vad gjorde vi egentligen här? Ja, Beckett hade ett svar som kändes så äkta och sant.

”De föder grensle över en grav.”

Livet är blott ett ögonblick och det är meningslöst, men det är vårt och det är det enda vi har. Oavsett om vi står med sand upp till halsen, eller är nedsänkta i en tunna, eller bara väntar på någon som aldrig kommer, så finns det ändå en bister livsglädje som trotsar livets absurditeter och mörka meningslöshet.

Språket blir för Beckett det som ger livet en slags mening. Genom språket försöker vi nå varandra. Vi når kanske aldrig fram, men vi försöker. Och det är gott så.

Bland de verk som jag först fastnade för finns den tydligt självbiografiska pjäsen ”Krapps sista band”. Det är en vemodig, bister och klar men ändå så sorglig pjäs där en man minns sitt liv genom att lyssna på rullband som han spelat in där han själv berättar. En fascinerande pjäs, i all sin enkelhet, och troligen ett av Becketts mest lättillgängliga stycken.

Beckett skrev under sin tidigare period lyrik och prosa på engelska, men efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris och skrev där ett antal pjäser på franska, som senare översattes till engelska av honom själv. Det var som språkskiftet gav honom ny kraft efter krigslutet och han skapade lysande exempel på det som kom att kallas ”absurd teater”.

Beckett räknades till en av de främsta ”absurda” författarna tillsammans med Eugène Ionescu, Jean Genet och även Harold Pinter.

Det känns lite märkligt att det idag är hundra år sedan Beckett föddes. Han är nämligen så samtida, så modern. Och ändå inte, ty han var onekligen en produkt av sin tid – vad annars, är vi inte alla det?

I Becketts fall är kontexten den litterära modernismen och bekantskapen med James Joyce, erfarenheten av två världskrig (under det andra världskriget levde han i Frankrike och var aktiv i motståndsrörelsen, vilket han också dekorerades för). Därtill upplevde han hur tanken på individens existentiella dilemma fick fäste genom Jean-Paul Sartre och Albert Camus verk. En insikt som är giltig idag, men nu totalt invävt i konsumismens varande.

Samuel Beckett var en skygg person. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1969 kom han aldrig till Stockholm för att ta emot priset. Han blev den tredje irländaren som belönades, de två övriga är William Butler Yeats och George Bernard Shaw. Och motiveringen, ja den kommer här:

”…för en diktning; som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.”

Det låter ju väldigt allvarligt och högtidligt, som det väl ska om det är Nobelpris vi talar om. Men faktum är att Beckett är väldigt rolig i sitt mörker. I den mörkaste natt blir varje liten strimma av ljus desto starkare. Det är som det kompakta mörkret, pessimismen, dysterheten och allvaret paradoxalt nog komprimeras till ljus.

***

Jag är ensam.
I presens funnes jag ännu.
Det är vinter.
Utan resa.
Tiden går.
Det är allt.
Finn den mening den som kan.
Jag släcker.

(ur ”Vad var”)

***

Beckett skrev en alltmer avskalad prosa, allt enklare och renare. Orden färre och han var också inne på det ordlösa och skrev något som kan liknas vid pantomimer. Som när en man försöker nå ett rep, men inte lyckas. Ordlöst och märkligt roligt i denna allvarsamma inramning. Eller som när vi i Breathe hör en andning och ser en mun. Men redan på 1950-talet skrev han pantominstycken som ”Akt utan ord”.

Det stora med Samuel Beckett är att han gjorde misslyckandet till sitt stora tema. Han hade upplevt det svåra i att bli erkänd för sitt arbete. Han skrev till en början alltför pretentiösa verk som (nästan) ingen brydde sig om. Han gjorde konst av den rädsla som de flesta av oss gömmer allra längst in, bakom många lager av skydd och förklädnader.

Han ställer fram den karga sakliga beskrivning av livets bräcklighet och absurditet och han låter oss uppleva åldrandets sönderfall och tragik. De som skildras är undantagslöst människor som har olika strategier för att hantera livets misslyckande.

Och är det kanske inte meningen med allt? Att vänta på någon som aldrig kommer. Att vara inlåst, fast vid en säng, liggande, stående, knäböjande. Att kämpa i meningslöshetens lera och sand. Och att se det absurdas glädje, förlustens skönhet, slutets början. Livets kretslopp och kamp.

Denna kamp sker med orden som vapen. Orden är det enda som återstår. Trots att allt är meningslöst så återstår orden. Vi talar, alltså finns vi. Så länge som vi skriver, talar, så länge finns vi till.

* * *

Lyssnar du till mig? Lyssnar någon till mig? Ser någon på mig? Bryr sig någon alls om mig?

(ur ”Play”)

* * *

När Beckett själv blev gammal var han som en figur ur sina egna texter. Sittande i en stol, med en filt om sina knän och med Dantes ”Den gudomliga komedin” i knät. Det var ett verk som följde honom genom livet.
Jag ser honom framför mig i Beppe Arvidssons fotografier i Jönssons bok ”Stunder av verklighet”. Sittande i stolen. Ensam, vithårig, skör som en gammal fågel med en mildhet kring sig. Döden är nära men bilden är ljus. Livet levs i dödens närhet, i mörkret är ljuset som starkast.

Hundra år är som en utandning i evigheten…

Jag undrar om min lille ettåring kommer att tycka att Beckett är en rolig gubbe? Jodå, han kommer nog gilla "I väntan på Godot"...

2006-04-12T22:25:00.000+02:00

Ibland blir man glad. Som när man läser att vinnaren av SVT:s Toppkandidaterna, Petter Nilsson, nu skänker 100 000 kronor av sina prispengar till Syndikalistisk ungdom och projektet det Osynliga Partiet. Just de som står bakom de nu uppmärksammade protestaktionerna mot bland andra centerpartiet.

Även om man inte ska förstöra andras egendom och inte vara dum mot andra, så kan jag inte annat än le åt att SVT indirekt ingår i kampen mot centerns korkade politik mot ungdomen. Och kanske blir rentav centern lite smickrade att någon bryr sig om deras lokalkontor...Själv måste jag tycka att det egengtligen är att tillmäta ett litet oppositionsparti alldeles för mycket betydelse när man slösar färg på deras väggar.

För övrigt visar återigen en rapport föga förvånande att ökad press på arbetslösa inte ger fler jobb. Det är något av samma galna logik som ligger som grund till centerns tankar om att ta bort alla grundläggande arbetsrättsliga tryggheter för den som är ung.

Dagens goda gärning står Petter Nilsson för. Bravo, Petter!

2006-04-11T08:30:00.000+02:00

Varför kan inte (många) svenskar uttala namn från andra delar av världen? Ja, om det överhuvudtaget är sant att svenskar har svårt med utländska namn så beror det inte på något annat än att man inte vill, altså helt enkelt inte är intresserad.

Ser på SVT och morgonprogrammet där man talar om olika böcker, bland annat om den fine marockanske författaren Tahar Ben Jelloun. Såväl programledaren Marianne Rundström som litteraturkritikern Magnus Utvik visar en osäkerhet för hur några namn uttalas. Dessa i övrigt förtjänstfulla och sympatiska personers koketterande om att man egetligen inte vet hur namn ska uttalas, känner jag så väl igen.

Jag ser det som en brist på intresse för den andre. Så väldigt svårt är det inte att uttala främmande namn. I synnerhet som det inte är några konstigheter. För Thar Ben Jellouns del är det bara att läsa som det står skrivet - inga konstiga uttal eller betoningar.

Min sambo försvarar sdock venskarna med att de/vi är så blyga. Hon har rötter i Småland... möjligen är man blygare där än i övrig landet. Men det köper jag inte. Det kan vara en liten del, men det handlar också om att man inte tycker det är värt att lära sig att uttala arabiska eller andra främmande namn. Ointresse alltså, från ett så berest och beläst folk.

Det irriterar mig.

Det gjorde också att jag slängde mig på bloggen. Alltså har jag funnit den bärande grunden till att vara en aktiv bloggare. Att bli arg/irriterad/engagerad. Att bry sig om det som händer. Det låter ju inte så illa.

2006-04-09T23:19:00.000+02:00

Glömmer bort att blogga, men min sambo påminner mig...

Ska bli spännande se hur det går i valet i Italien. På måndag kväll får vi resultatet. Man kan väl knappast vara så entusistisk över kristdemokraten Prodi, men nästan allt är väl bättre än bilförsäljartypen Berlusconi...
* * *
Blev upprörd över en artikel i Aftonbladet i fredags. Där påstod en Manne Forsberg att den svenska sexköpslagen har gjort det svårare att upptäcka trafficking i Sverige. Jag vet att i själva verket har polisen fått bättre kontroll på såväl prostitutionen som människohandeln, som inte kan bedrivas så lätt i Sverige som i andra länder.

Det finns de som menar att det är bättre i till exempel Tyskland. Där får de sexköpande männen i alla fall laglig tillgång till hälsoundersökta kvinnor. Det, menar vissa svenska män, är betydligt bättre än i Sverige.

Forsberg kritiserar dessutom JämO Claes Borgström för att han föreslagit en bojkott mot Fotbolls-VM i Tyskland, där bordellerna nu rustas upp och där människohandeln frodas. Men att som vår klarsynte JämO våga utmana Tyskland och dess prostitutionsvänner samt svenska fotbollsfantaster med förslaget att bojkotta Fotbolls-VM i Tyskland, förtjänar vår uppskattning.Trist att det finns män som tycker det är bra att tillhandahålla kvinnor utan könssjukdomar som kan nyttjas av de köpande männen.

Jag tycker inte vi behöver fler män som förstår sexköparens ”behov”, utan fler män som står på kvinnornas sida med målet att hjälpa dem bort från prostitutionen och peka ut mäns inställning som det grundläggande problemet och orsaken till att vi fortfarande har prostitution i våra samhällen.
* * *
Jag önskar att mina tre pojkar får växa upp i ett samhälle där prostitution ses som just ett övergrepp på kvinnor och som en nedvärdering av oss män som ser vår egen sexualitet som något som kan tillfredställas med könsköp. De är värda att uppskatta flickor och kvinnor som jämställda partners och de är värda sin egen självaktning och att slippa bli en del av den förödmjukande kvinnosynen där kvinnor kan köpas och säljas.
* * *
Det har varit en trevlig helg med promenad i solen och god latte som avslutades på söndagen med en middag med min gode vän Ola och hans familj. Lille killen har varit sjuk och snuvig idag. Men så snäll ändå, trots att han har det jobbigt. Den kommande veckan ska vi ha det skönt tillsammans och ta det lugnt.
* * *
Dagens citat:

"Jag har så mycket mer att ge än bara gummidräkter..."
(från söndagskvällens Sex Inspectors)

2006-04-07T10:10:00.000+02:00

Det är svårare än jag trodde att få tid till att sitta och blogga. Alla tankar som far igenom huvudet fångas inte in utan far vidare igen man inte har rutinen att skriva ner dem varje dag. Dagens skörd av tankar som försvann är förbi. Men just nu kommer en tanke om att det är rätt irriterande att man bygger ett hus några meter från det hus där vi bor. Eller ett hus, det är i själva verket minst tre hus som det just nu spikas, bankas occh hamras på. Nåväl, det har inget att göra med ämnet för min blogg, som väl ska vara att berätta om en hemmapappas erfarenheter.
***
Det är intressant hur våra roller sitter så djupt. Sambon oroade sig för att inte ettåringen kom till ro med förmiddagsvilan. Ja, hon var sen till jobbet och lille killen var övertrött och snuvig. Svårt att somma då. Givetvis ger hon goda råd, som dock inte faller i god jord. Gå du til jobet och stör inte mina rutiner... Jag kan själv, tänker jag då. Just det. Kan själv...

Låt oss borte från att det låter väldigt barnsligt, men det är just så att pappan kan själv. Allt går bättre när vi är ensamma lille killen och jag. Fast egentligen beror det ju inte på om jag får goda råd eller ej.

Nej, det handlar nog om att självförtroendet inte tål kritik på denna punkt - om än berättigad sådan - och att jag har mycket större tolerans med att låta lille killen gråta och gnälla när han somnar. Om jag ser att han är på väg att knoppa in så stör det mig inte att han gnäller lite under tiden, så länge som han är på väg till John Blunds land, så är det OK för mig. Men jag har märkt att kvinnor/mammor (ursäkta den särartsfeministiska schablonen) har svårare för att låta barnen ligga och gråta. Kan det ha att göra med att vi pojkar lär oss att det ärmanligt att tåla lite och inte gråta... Man kan ju fundera. Men varför ska jag då föra detta konstiga synsätt vidare?
Tänkte inte på det...

2006-04-04T22:27:00.000+02:00

Har aldrig förstått varför man bloggar. En modefluga, sa jag länge. Endast för journalister som har för lite att göra, tänkte jag. Vad är skillnaden egentligen mellan en hemsida och en blogg? undrade jag.

Min sambo har numera blivit en aktiv bloggare. Småningom förstod jag att en blogg är som en dagbok på nätet där man kan kommentara allehanda ting. "Bra för dig som har åsikter om det mesta..." sa min sambo.

Så nu ska jag testa detta, för att förstå bloggandets tjusning. Men också för att berätta om min pappaledighet. Jag är pappa till tre fina killar. Tolv, sju och ett år. Min ettårig pojke är en så fin, go' och glad kille. En liten människa som ser på världen med sin oförställda blick. Han är öppen och beredd att utveckla sina förmågor åt alla håll. Han vill växa.
Jag önskar att min yngste son får bli en hel människa och inte behöva anpassa sig till en krympande könsroll . Eftersom han fötts med snopp vill omgivningen; föräldrar (javisst är jag/vi av stor vikt i hans formande), släkt, senare dagis, skola och kamrater, samt så småningom arbetslivet, ja alla vil lära honom att bli pojke, gosse och man.
Jag har tänkt mig skriva om hur vi ska hjälpas åt att arbeta för ett mer jämställt - och rättvisare - samhälle.
* * *
Men hur ska man lyfta sig själv i håret? Hur ska man kunna stiga över sina egna könsgränser? Hur ska vi kunna bryta könsmaktsordningen? Hur agerar jag i detta flöde?
* * *
Just nu hör jag min näst yngste kille hosta i sängen i rummet intill. Han är förkyld och har 39 graders feber. Min äldste kille har nyss lagt sig och min yngste kille sover sedan tre timmar tillbaka. Nu är det tyst hemma. Tangenborden på min och min sambos datorer är nästan det enda som hörs i vår lägenhet. TV står på låg volym. Programmet "Debatt" har nyss klingat ut. Vet inte vad man kom fram till egentligen. Alltid detta skrap på ytan. Trots angeläget ämne om hur bekämpa rasismen i skolan.
I morgon är det min tredje dag som pappaledig.
Återkommer.